stuterilangasen

Efter två månaders väntan på Alices valpar så var det så dags för henne att valpa, natten till midsommardagen. Det blev inte mycket sömn för matte eftersom Alice ville ha sällskap. Vid tretiden på natten/morgonen föddes en liten tikvalp. Knepigt nog blev det bara en. Gjorde inte så mycket, var glad över att det var en tik så att vi kunde behålla den själva. Roligt att det blev någon!

Alice var ganska orolig, ville ha sällskap hela tiden och så fick det bli! Undertecknad tillbringade all tid hos henne och valpen, annars kom hon efter med den lilla i munnen. Det var lite stökigt och oroligt och lilla valpen, som vi gav namnet Sissi, fick inte heller mycket ro. Mamma slickade och slickade, bäddade och ordnade och var ganska stressad över att ha blivit mamma verkade det som.
På andra dygnet kändes det lite hopplöst. Frågan var om den lilla diade som den skulle? Kanske hade hon också blivit nerkyld? Jag talade med flera uppfödare samt veterinärer. Lite olika bud, allt från att låta det gå som det naturligt skulle gå eller att åka in till veterinär med henne och eventuellt vätska upp den lilla med koksaltlösningssprutor. Vi valde att ge Sissi alla förutsättningar så det blev att åka till smådjursakuten på söndageftermiddag för uppvätskning och värme! Det fanns inga fel såsom läpp-gomspalt eller dylikt så veterinären tyckte att det fanns gry i Sissi och i och med det ett visst hopp.

Vi fortsatte hemma att värma handdukar och Alice som lugnat sig något, men jag behövde vara henne nära hela tiden, lät sig mjölkas och jag gav Sissi med spruta i munnen. Så höll vi på varannan timma dygnet runt. Snacka om heltidsjobb! På dygn tre köpte jag mjölkersättningspulver för att få mer ordning på allt. Jobbigt att mjölka tik även om det gick det också.

Lilla Sissi blev oss väldigt kär. Jag gav allt jag kunde till denna lilla tjej. Fast besluten om att greja detta om det var meningen vill säga. Man kan göra allt och det hjälper ändå inte. Försöka måste man, det är ett liv!
På fjärde dygnet började hon gny väldigt. Alice visste inte hur hon skulle trösta och även jag kände en oro inom mig. Hon åt dock hyfsat. Halv ett på natten åt hon jätteduktigt! Jag kände en stor tillfredsställelse, somnade gott om och var väldigt hoppfull. Halv tre ringde klockan. Dags för mat. Då låg Sissi död jämte sin mamma...

Jag trodde mitt hjärta brast! Hur kunde man känna så starkt för en sådan liten varelse?! Inom mig visste jag ändå att detta nog var bäst, det var naturens gång. Alice och jag somnade om. På morgonen fick Alice givetvis själv komma till insikt om att hennes bebis var död, det fick ta den tid hon behövde för att lämna rummet och Sissi. Visst var det en enorm lättnad arbetsmässigt detta, men jag saknade och sörjde. Ont gjorde det inom mig. Hur kan man fästa sig så vid en sådan liten nyfödd och oansenlig valp?

Ytterligare ett dygn senare var Alice sitt vanliga jag igen, glad och sprallig! Skönt. Det kändes som om jag tog det hårdare-förmodligen gjorde jag det.

Orsak? Fading Puppysyndrom? Till synes friska valpar som ger upp? Eller blev hon nerkyld första dygnet av mammans myckna slickande och oroliga bäddande? Var det något fel på den lilla ändå som inte syntes? Kanske visste Alice att något inte stod rätt till och var orolig därför? Frågorna är många. Jag gjorde vad jag kunde. Alice mår jättebra nu och vi får lägga denna tragiska historia bakom oss.♥ Karin